Storm på Borkafjäll

Jag och Björn var mycket tveksamma till klättring denna helg då SMHI visat på upp mot 15 sekundmeter med stormvarning i byarna.

Efter mycket om och men så bestämde vi oss till sist för att åka till Kittelfjäll och klättra en led på fjället Borkafjäll. Namnet på leden är passande nog stormvarning och syns som isfallet mitt på bilden.

Stormvarning beskrivs som lätt men svårsäkrad och kräver bra gå-på-anda.

Graderingen är Wi4 is och m4/m5 mix. I år var isgraden Wi3 och mixen kan inte vara högre än m4. Svårigheten ligger inte i själva klättringen utan på den mentala sidan. Det är tärande att pucha runouts på 75-gradig sten när de enda yxorna och stegjärnen man får än på tunn mossa och lav.

Jag klättrade första repan som är en känslig mix-repa. Jag var nära att krampa i vaderna mot slutet för att jag hela tiden fick balansera på fronttaggen mot klippa. Enda bra säkringarna jag fick var en superstandplats på slutet i en vertikalspricka.

Björn tog andra repan som var isreplängden. Han hackade sig metodiskt upp och kunde bygga ett stand vid en lämnad abalakov. Någon måste ha tvingats att vända eller valt att repelera ner längst hela väggen fär vi hittade åtminstone två abalakovs och två lämnade standplatser.

Jag klättrade tredje repan som var en till början tunn travers som avslutades med brant snöpulsning.

Björn gav sig på repa fyra som återigen var mix-klättring. Det visade sig vara riktigt svårt att hitta säkringar här med. Det var nu skymning och vinden ökade samtidigt som det började snöa. Vi hade garderat med heatpads i handskarna för känselns skull och Björn hade införskaffat två mini-comradios. Dessa visade sig vara guld värda då skrikgränsen gick vid ungefär 10 meter.

Vid det här laget var vi ganska skrämda av en hängdriva som vi trodde kunde vara toppen. Drivan i sig var delvis öven fem meter hög så vi var oroliga hur vi skulle ta oss upp. Hur som helst var ingen av oss pepp på att repelera hela vägen ner så vi bestämde oss för att göra ett press mot toppen.

Den repan hade en handfull känsliga sva-flytt innan man kunde sänka yxorna i vegitationen och andas ut. Efter det var det brant snövandring på stenhård snö vilket var en välkommen överraskning Säkringspotentialen var låg men terrängen var ganska lätt vilket bidrog till en lättnadens suck. Jag hittade ett ställe där drivan var mindre än två meter och klättrade snabbt över i den hårt packade snön.

Jag trodde att stormen hade avtagit men Borkafjäll vätter mot nord-öst och vinden kom från väst vilket gjorde att vi hamnat i en vindficka på sista replängden.

Att resa sig över kanten var en mystisk upplevelse. Från en relativt lugn tillvara rakt in i en vrålande storm! Jag letade sedan ett bra tag efter säkringspunkter och hittade till slut en sten som jag byggde stand runt med mina isyxor och Björn klättrade snabbt upp. Väl på toppen var det kallt och svårt att kommunicera så det blev mer eller mindre språngmarch ner.

Allt som allt tog det 12 timmar och 30 minuter. Stigningen är 500 meter varav ca 300 är klättring. Vi klättrade leden i fem replängder.

Säsongen drar sig mot sitt slut och som alltid har man sina sista sekunden idéer. Om allt går enligt plan vilket det inte har en tendens att göra i slutet av mars när det gäller isklättring så ska vi ha en revansch på Tappad på lilla väggen på Blåberget som vi vände fem meter från toppen sist. Det skulle även vara kul med något längre isfall som Borkafallet eller Brudslöjan.

Svaga nerver på Tappad ledde till en vändning vid överhänget innan urtoppningen.

Foton av Björn Edlund